Agnosis

När Li tecknar är hon ganska awesome. När hon inte tecknar är hon ett tragiskt fall som inte kan göra nånting rätt.

Fy fan. Jag och blanketter, det blir alltid fel. Det har hänt roligare saker den sista tiden också, men eftersom det plötsligt blev mera att göra idag än vad jag räknat med så tar jag det senare.

Jag har inte så mycket annat att skriva om just nu, eftersom jag mest suttit i min egen lilla bubbla och tecknat. Men lite senare idag ska jag faktiskt in till Gävle, köpa te och vara social med en vän. Det ni! Det var sannerligen inte igår.

Ni har väl förresten inte missat att fjärde säsongen av Ancient Aliens har börjat (med den där Mayakalendern som markerar en tidsålders slut den 21 december 2012 förstås, vad annars?)?

Jo, jag fyllde ju år igår. Ett stort tack till alla som grattade mig. Dagen förflöt annars ganska lugnt. När jag slutat praktiken för dagen gick jag och Joacim ut och åt, sedan tittade vi på en intressant dokumentär om den minoiska kulturen. I present fick jag de flesta Nofret-albumen som jag inte hade (på danska då förstås. I Sverige avstannade ju utgivningen efter sjätte delen), samt även Nofret – Den sista Minos som var ofullständig i sin svenska utgåva. Här kan man även se en av mina två nya prydnadselefanter. Den andra ser likadan ut, men är lite större. Stef ville se hur de såg ut.

Hade tänkt att jag skulle göra någon slags Alla Hjärtans Dag-bild som jag kunnat slänga upp här på bloggen igår, men jag lyckades varken få tid, ork eller inspiration till det. Sedan kom jag på att jag faktiskt hade en gammal Alla Hjärtans Dag-bild med Hades och Hermes (inte för att det är nåt lovey-dovey mellan dem. Min inställning till romantisk kärlek är lite komplicerad, så jag brukar försöka se den dagen som en dag då man kan vara extra snäll och trevlig mot vänner, familj och folk i allmänhet istället).

Den här teckningen gjordes några veckor innan jag började teckna på Nekyia (som förhoppningsvis kommer ut nästa månad). Jag vet inte hur många teckningar jag gjorde av figurerna innan jag kände mig redo att börja göra längre serier med dem.

Min fader gav mig himlarna
och han gav mig jorden.
Jag är Inanna!
Vilken gud kan jämföras med mig?

Som jag nämnde tidigare så har jag läst den senaste svenska översättningen av de sumeriska texterna om gudinnan Inanna av Lennart Warring och Tania Kantola. Högkulturen i Sumer (nuvarande Irak) blomstrade mellan ca 4000 till 2000 fvt och den sumeriska litteraturen är mänsklighetens äldsta skrivna litteratur. Inanna var främst krigets och kärlekens gudinna, men hon hade en mångsidig personlighet och nöjde sig sällan med den roll som hon blivit tilldelad. I berättelsen ”Inanna och Enki” beger hon sig hem till visdomens gud Enki och super honom under bordet för att få honom att ge henne flera gudomliga krafter och kunskaper. Girig efter ny makt och ny kunskap begav hon sig en gång även ner till Underjorden.

Från det stora Ovan öppnade hon sina sinnen
för det stora Nedan.
Från det stora Ovan lade gudinnan sitt öra
mot det stora Nedan.
Från det stora Ovan fäste Inanna sin blick
på det stora Nedan.
Vår härskarinna övergav himlen,
hon övergav jorden och steg ned i Underjorden.

Den myten är, som ni nog förstår, en av mina favoriter. Av alla berättelser om nedstigningar till Underjorden som resulterar i en allmän cykel av upp- och nedstigningar som följer årstidernas gång, är detta den äldsta. Inanna var dessutom den första gudomen (som vi känner till) som dog och sedan återuppstod (efter tre dagar). Jag förstår inte varför mesopotamisk mytologi inte är mer känd och populär. Jag har funderat på om det kan bero på att vi inte har lika mycket bilder bevarade från den kulturen (eller har vi det?) jämfört med exempelvis den egyptiska och den grekiska. På det stora hela vet man väl inte heller lika mycket om hur det sumeriska samhället såg ut. Hur som helst, jag kan verkligen rekommendera den här boken till folk som är intresserade av sagor och myter.