Jag hade kunnat säga mer om detta och hur mycket jag gillar de judiska legenderna om demoner och fallna änglar, men jag är förkyld, trött och hängig. Glad Lucia!

PS. En rolig liten parentes är att det inom svensk folktro finns en föreställning om att alla övernaturliga väsen härstammar från Lilith och Adam. Eller om det bara var Lilith.

Till viss del är den en parodi på de äldre, etablerade religionerna och deras heliga skrift Principia Discordia är en salig blandning av underbart nonsens, men det finns seriösa undertoner. Efter att jag hade läst den var det omöjligt att inte försöka klämma in Eris i min forngrekiska fantasyvärld på något sätt. Hittills har hon dock bara varit med som bifigur i ”Sagorna vi lever med” i Agnosis 8.

All hail Eris! Fnord!

Ett nio sidor långt utdrag från Nekyia finns att läsa i Agnosis 10 som jag äntligen lät kopiera upp flera ex av för en tid sedan. Så skulle det vara någon som helt missat att införskaffa Agnosis 10, så finns det alltså att få tag på igen genom mig.

Annars ligger faktiskt hela Nekyia ute på min sida på deviantArt under namnet ”A God Apart From Gods” tillsammans med alla andra mytologiska serier och mytologiskt klotter som jag gjort de senaste åren. Anledningen till att jag inte hänvisar folk dit så ofta är att serierna förmodligen gör sig bättre på svenska än på min taffliga engelska (har man inget eget konto på deviantArt kan man dessutom inte heller se alla sidor) och vad gäller Nekyia så har jag gjort ganska många ändringar på den sen dess. Bytt ut repliker och tecknat om rutor. Men, ja, den som inte orkar vänta på böcker och fanzin kan ju gå dit.

Det hela utspelade sig under en julhelg på en gammal gård i Storvik som var bortåt hundra år gammal redan på 30-talet. Min mormor var uttråkad, kröp runt på golvet och låtsades att hon var en hund som tiggde mat av de vuxna som fortfarande satt runt middagsbordet. Till slut hamnade hon under bordet, som täcktes av en lång duk, och det var där hon såg dem. En hel liten tomtefamilj kom gående med barnvagn och allt. Mormor trodde att de var leksaker och sträckte ut handen efter dem, varpå de försvann i tomma intet. Efteråt försökte hon tala om för en kvinnlig släkting att hon sett något märkligt, men fick svaret att sådant inte skulle nämnas högt.

Jag var otroligt fascinerad av den berättelsen och fullkomligt övertygad om att den verkligen ägt rum (ska jag vara ärlig hoppas jag fortfarande lite grand att den faktiskt ägde rum). Långt upp i vuxen ålder tog jag väldigt illa vid mig ifall någon skeptiskt lagd person vägrade gå med på historien. Trodde de att min mormor skulle ljuga? Och man kunde väl inte inbilla sig att man ser en hel tomtefamilj? Mest upprörd blev jag dock när kristna människor menade att min mormor nog bara haft väldigt livlig fantasi. De trodde ju på alla miraklen som det stod om i Bibeln och att en människa hade dött för att sedan återuppstå efter tre dagar. Så varför kunde de inte tro på tomtar också? Jag förstod inte det.

Religionshistorikern Olav Hammer har skrivit en suverän bok som heter Osunt förnuft och som handlar om hur lätt vi kan lura oss själva. Hur vi misstolkar våra sinnesintryck, blir manipulerade av andra människor och hur vi till och med kan få oss själva att minnas saker som aldrig inträffat. Han tar även upp varför skeptiker brukar vara så föga framgångsrika när det gäller att övertyga andra människor om att de inte borde tro på spådomar, alternativmedicin och liknande. Statistik och kalla fakta har nämligen inte samma övertygande effekt som ett litet antal livfulla berättelser. Om man till exempel har en släkting eller nära vän som enligt egen utsago blivit hjälpt av healing, spelar det ingen roll att det inte finns några vetenskapliga belägg för att healing fungerar. Min mormor sa att hon hade sett tomtar, alltså fanns det tomtar.

Utdrag från min serie Nekyia.

Den är inte helt perfekt men bättre än inget. Imorgon kan ni öppna första luckan!